Flag_of_Sweden_svg-3.png Flag_of_Denmark_svg-2.png Flag_of_Finland_svg.png Flag_of_the_United_Kingdom_svg.png

EDENHALL-4.gif

Betupptagare ROPA Överlastningsvagn Radrensare Helrenoverade upptagare Service & reservdelar Återförsäljare

Nyhetsarkiv | Bilder & Vidos |

Historien om sockerbetan,

tekniken och sockret i Sverige och i övriga värden

Sockebetan
Varietet av en av underarterna i växtsläktet betor. Det är en tvåårig ört, som första året utvecklar blad och samlar näring i roten och andra året utvecklar en stjälk med små, gröna blommor. Sockerbetan är en viktig sockerleverantör; den innehåller uppemot 20 % socker.

Odling av sockerbetor
Odlingen förekommer i huvudsak i tempererade klimat på norra halvklotet. I världen odlas sockerbetor på drygt 7,5 miljoner ha (1997). Ca 75 % härav finns i Europa, främst i Ukraina och Ryska federationen, som tillsammans har nära en tredjedel av världens sockerbetsareal. Under perioden 1994-98 var Frankrike, USA, Tyskland, Ukraina och Turkiet världens största sockerbetsproducenter. Tillsammans svarade dessa länder för nära hälften av världsproduktionen av sockerbetor, vilket motsvarade drygt 8 % av världens totala sockerproduktion. Sverige bidrog med 0,9 % till sockerbetsproduktionen i världen.
Sockerbetor började odlas i slutet av 1700-talet sedan metoder framtagits för utvinning av socker ur betorna. Det första sockerbruket anlades 1801 i Tyskland (Schlesien). Efter misslyckade försök i Skåne på 1830-talet kom den svenska betodlingen igång först på 1880-talet. I dag odlas sockerbetor på ca 55 000 ha i Sverige (1994). Skåne dominerade odlingen från början och gör det fortfarande.
Sockerbetor bör inte odlas oftare än vart fjärde år i växtföljden för att inte skadegörare, t.ex. rundmaskar, skall kunna förökas. De största skördarna får man på väl dränerade lättleror och mellanleror med gott näringstillstånd. Sådden äger rum från början av april till början av maj. Det frö som används är ett pelleterat enkornsfrö, dvs. det ger upphov till endast en planta. Sådden sker med precisionssåmaskin, som placerar fröna på inställt djup (2-3 cm) och avstånd (16-20 cm). Betorna skördas maskinellt med betupptagare. Blasten används som kreatursfoder eller plöjs ned, varvid växtnäringen kommer efterföljande gröda till godo. Upptagna betor förvaras i stukor vid fältkanten eller på lagringsplattor vid gården i väntan på att levereras till sockerbruken. Stukorna måste skyddas mot frost; en beta som fryser och åter tinas kan inte användas för sockerframställning. Sockerbeta växer till långt in på hösten och har rötter ner till 2 m djup. Detta gör den till en av de bästa grödorna för att motverka kväveurlakning. Sockerbetan utnyttjar stallgödsel bra men kräver en balanserad gödsling anpassad till markens innehåll av växtnäring. För hög kvävegödsling sänker kvaliteten. Sockerbetor kan angripas av skadedjur som arter av hoppstjärtar och mångfotingar och liten betbagge, vilka håller till i jorden, och ovan jord av tripsar, jordloppor, betfluga och betbladlus. Bland sjukdomar är bladfläcksjuka vanligast. Sjukdomar orsakade av svampar och virus (t.ex. betvirusgulsot) kräver betydande bekämpningsinsatser på många håll i Europa men har liten betydelse i Sverige.

Framställning
Socker framställs i Sverige ur sockerbetor. Medföljande sten och blast tas bort, varefter betorna tvättas i en bettvätt innan de skärs till betsnitsel. I en extraktionsanläggning lakas sockret i snitseln ut med varmt vatten. Urlakad snitsel (betmassa) är en värdefull biprodukt. Den erhållna saften (råsaft) går till saftreningen, där den behandlas med kalk och kolsyra, vilket ger en fällning som filtreras bort och används för jordförbättring (sockerbrukskalk). Kvar blir en klar ljusgul saft (tunnsaft) som först indunstas till s.k. tjocksaft (ca 65 % socker) och sedan, under andra förhållanden och med noggrannare övervakning, indunstas tills sockret kristalliserar (sockerkokning). Blandningen av sockerkristaller och kvarvarande saft (fyllmassa) kyls i en behållare (maisch), där ytterligare socker kristalliserar, och centrifugeras sedan så att sockerkristallerna avskiljs. Vid denna första sockerkokning får man ut knappt hälften av tjocksaftens socker. För att utbytet skall bli större upprepas sockerkokningen två gånger med den från centrifugerna avslungade saften. Kokningen sker i tre omgångar (klasser) A, B och C. Sockret från klass A torkas och siktas och ger strösocker till livsmedelsindustri och konsumenter, medan B- och C-socker går tillbaka i processen för upprepad rening. Den saft som slungas ut från C-centrifugerna har för hög halt av icke-socker för att vidare kristallisation skall bli lönsam. Den saluförs som melass.
Större delen av sockerproduktionen i världen kommer från sockerrör. Sockerrören krossas och pressas så att råsaften kommer fram; ev. förekommer också någon form av extraktion. Den fortsatta framställningen av socker sker i princip på samma sätt i hela världen oavsett om råsaften kommer från sockerbetor eller sockerrör.
Tillverkning av socker sker inte alltid direkt från sockerbetor eller sockerrör. I sockerraffinaderier utgår man i stället från råsocker - en ljusbrun blandning av A- och B-socker från betor eller sockerrör. Det egna eller importerade råsockret (oftast från sockerrör) löses upp och saften renas med kalk och kolsyra samt filtreras på i princip samma sätt som i betsockerbruket. Dessutom avfärgas saften med hjälp av jonbytare. Indunstning, sockerkokning och centrifugering följer. Raffinaderiets speciella kvalitetskrav kräver kristallisation i sex steg. Av socker och sockersafter tillverkas olika specialprodukter.

Sockerprodukter
Bitsocker tillverkas enligt vibrometoden: uppfuktat socker placeras i formar som sedan vibreras kraftigt, varefter sockret får torka och svalna. Pärlsocker och florsocker tillverkas av socker som pressats till små skivor, vilka krossas och siktas. Siktningsprodukten är pärlsocker. Bitar som är för stora och för små mals till florsocker. Gult och brunt farinsocker tillverkas av socker som blandas med en mörk sockerlösning, vilken ger farinsockret dess karakteristiska arom. Sirap tillverkas genom hydrolys av socker och sockerlösningar.

Produktion och handel

Sedan 1945 har produktionen av råsocker i världen mer än sexfaldigats. Större delen (55-75 %) har baserats på sockerrör, medan sockerbetor svarat för resterande del (jfr. sockerbeta och sockerrör). Framställningen av råsocker i världen är spridd på ett mycket stort antal länder. Indien och Brasilien är världens största producenter (tillsammans drygt 23 % av den totala råsockerproduktionen), följda av Kina, USA, Australien och Thailand, vilka tillsammans svarar för ytterligare 20 % av världens råsockerproduktion.
Under perioden 1993/94 - 1997/98 var Indien världens största konsument av socker (12 % av den totala konsumtionen), följt av USA, Brasilien och Kina (alla ca 7 %) samt Ryska federationen (5 %). Världens i särklass största exportör under samma period var Brasilien, som svarade för hela 15 % av den samlade exporten av råsocker. Andra stora exportländer var Australien (11 %), Thailand (10 %), Cuba (9 %) och Frankrike (8 %). Som världens största importländer framstod Ryska federationen (drygt 9 %) av den totala importen, följt av USA (5 %) och Japan (5 %) samt Kina och Storbritannien (båda ca 4 %). Under samma period uppgick den svenska andelen av världens råsockerproduktion resp. -konsumtion till 0,3 %.

 

Historik

Redan på 500-talet f.Kr. framställdes socker av sockerrör i Indien. Till medelhavsområdet kom socker med islams utbredning från 600-talet. Socker fick dock kommersiell betydelse först på 1100-talet. Genom korstågen spreds bruket av socker till stora delar av Europa. Den portugisiska och spanska koloniseringen av atlantöarna medförde att sockerodling spreds till Madeira, Kanarieöarna och São Tomé. Lissabon och Antwerpen övertog därmed Venedigs roll som centrum för sockerhandel.
Ännu på 1500-talet var socker en lyxvara, som konsumerades endast av ett fåtal. Socker användes främst som medicin och krydda men också för jäsning och konservering. Genom den europeiska kolonisationen av Amerika ökade odlingen och produktionen av socker kraftigt, särskilt i Brasilien och Västindien. Användandet av slavarbetskraft och av ny teknik (bl.a. den trevalsade sockerkvarnen) ledde till lägre priser. Socker blev nu tillgängligt för större befolkningsgrupper, och nya användningsområden tillkom. Socker användes till bl.a. konfektyr och bakverk, och under 1700-talet blev det ett uppskattat sötningsmedel i kaffe och te. Melass, en av biprodukterna vid sockerraffinering, fick stor betydelse för tillverkning av rom.
På plantagerna framställdes i regel råsocker för att raffineras i Europa. Denna geografiska tudelning av produktionen till förmån för Europa var ett uttryck för merkantilismen och förstärktes med höga tullar på raffinerat socker. I Sverige (Stockholm), fick det första raffinaderiet sina privilegier redan 1647.
Det äldsta sötningsmedlet i Sverige är bihonung, som samlades från vildbin redan under paleolitikum. Socker nämns första gången 1329, när man till gravölet efter lagman Birger Persson, den heliga Birgittas far, köpte 2 kg. Socker var länge dyrt, och det ansågs "fint" att bjuda på sötade rätter och drycker.

 

Perioden före 1945

Värdsmarknad undeer förvandling

På 1790-talet kom mer än 75 % av världsproduktionen av rörsocker från Västindien, men vid mitten av 1800-talet hade Västindiens andel sjunkit till 10 %. Nya produktionscentra för rörsocker var Brasilien och s. USA. Betsocker hade börjat vinna insteg på den europeiska marknaden. Redan 1747 hade Andreas Sigismund Marggraf i Preussen visat att betsaften i den vita betan var av samma art som rörsockrets märg och kunde fås att kristallisera. Det första storskaliga betbruket för utvinning av socker anlades i Magdeburgområdet redan under 1810-talet. Samtidigt påvisades att produktionen var nationalekonomiskt motiverad. Betans förädling gav biprodukter, såväl näringsmedel för jord som foder till kreatur. Dessutom intog betan en naturlig plats i växelbruket.
År 1880 passerades rörsockret av betsockret på världsmarknaden, och vid sekelskiftet nådde betsockret sin starkaste ställning någonsin med 63 % av världsproduktionen. Europa var med sina betsockerbruk ett nytt centrum för sockertillverkning.
Betsockrets expansion hade inneburit priskrig, stimulerat av nationella exportpremier. Vid en konferens i Bryssel 1902 beslöt alla mer betydande betsockerproducenter utom Ryssland att slopa dessa premier. Betsockrets andel av världens sockerproduktion sjönk till 57 % 1910, fortsatte att falla under första världskriget och pendlade under mellankrigstiden runt 40 %. Produktionsökning och prisfall under 1920-talet gav upphov till den s.k. sockerkrisen. Världens ackumulerade överproduktion beräknades 1930 till 37 % av det samlade utbudet. För att åstadkomma en stabilisering av världsmarknaden ingicks avtal (1931 och 1937) om produktionsbegränsningar. Med andra världskrigets utbrott sattes dock avtalen i praktiken ur spel.
Svensk produktion av betsocker fick sitt genombrott på 1880-talet. Inhemska sockerbetor ersatte importerat rörsocker som industrins råvara. En övergång till odling av betor var från svenska bönders sida ett försvar mot den jordbruksdepression som drabbat Europa när marknaden översvämmades av billig amerikansk spannmål. I Säbyholm byggde Skånska Sockerfabriks AB 1883 med tyska förebilder en råsockerfabrik som blev mönsterbildande. Även den fortsatta etableringen av råsockerfabriker styrdes av ledande svenska raffinaderier, som ville säkra en inhemsk råvarubas. Vid mitten av 1890-talet hade Sverige blivit självförsörjande med socker. Fram till första världskriget fördubblades produktionen, och 1913 låg nivån på 115 000 ton. Följande decennier fortsatte ökningen: från 137 000 ton 1920 till 276 000 ton 1940 (siffrorna innefattar sirap omräknad till färdigt socker).
Svensk sockerindustri är starkt centraliserad. Vid en stor fusion 1907 bildades Svenska Sockerfabriks AB, som vare sig man mäter i produktionsvärde eller antal sysselsatta blev Sveriges då största företag. Inom det nybildade bolaget, som svarade för 5 % av industrins tillverkningsvärde, producerades 97 % av det svenska sockret. Utanför bolaget låg endast tre fabriker, som 1914 bildade Mellersta Sveriges Sockerfabriks AB. Branschen blev även formellt monopoliserad då det mellansvenska bolaget 1936 införlivades med Sockerbolaget.

 

Sysselsättning

Under 1920-talets högsäsonger sysselsatte arbetet på betfälten ca 75 000 personer. Behovet av säsongarbete fylldes av vandringsarbetare. Lagring av sockerbetor medför avsevärda sockerförluster; det är därför nödvändigt att snabbt förvandla betorna till socker. Det innebär att även sysselsättningen inom betsockerbruken har präglats av starka säsongvariationer. Det totala antalet sysselsatta inom sockerindustrin var 1910 närmare 10 000; den nivån förblev i stort sett oförändrad fram till 1930-talet, men 1940 hade den sjunkit till 6 500. Andelen årsarbetande hade ökat och översteg nu de s.k. kampanjarbetarnas. Inom raffinaderierna arbetade ett betydande och ökande antal kvinnor: ca 15 % 1914 och drygt 40 % 1939.

 

Svensk krispolitik, teknologi och marknader

Svensk sockerindustri drabbades av den internationella överproduktionen vid såväl ingången till 1900-talet som slutet av 1920-talet. Den förra krisen möttes nationellt med överenskommelser om produktionsbegränsning och priser. Den senare blev till följd av sockerindustrins stora betydelse för sysselsättningen av vitalt intresse i kampen mot depressionen. Som ett led i krispolitiken införde C.G. Ekmans frisinnade regering 1932 en sockerreglering, som förblev i kraft till 1940. Staten avstod från sockerskatt. Industrin fick behålla sitt tullskydd och sockerbolagen fick importmonopol. Sockerpriset fastställdes i årliga förhandlingar med staten. Industrin förband sig att betala ett visst minimipris till odlarna, som i sin tur garanterade sina arbetare minimilöner.
Svenskt socker såldes under hela perioden fram till andra världskriget på växande inhemska marknader. Konsumtionen per svensk och år steg från 5 kg 1860 till ca 30 kg 1920 och 45-46 kg vid mellankrigstidens slut. Bär i form av sylt, marmelad och saft hade på ett nytt sätt blivit en vardagsvara i det svenska folkhushållet.

 

Perioden efter 1945

Fortsatt strukturomvandling

Andra världskriget drabbade både rör- och betsockerindustrin hårt. Världsproduktionen av socker nådde 1945 en bottennivå på drygt 19 miljoner ton. Bristen på socker ledde till stigande sockerpriser, vilket efter kriget bidrog till en snabb utbyggnad av sockerindustrin. Redan 1960 uppgick produktionen till 52 miljoner ton, och i början av 1990-talet uppgick den till 110 miljoner ton (jfr. socker, Produktion och handel). Från denna expansionstrend avvek svensk sockerindustri. Arbetet inriktades i stället på att effektivisera och förbilliga sockerproduktionen i de 19 råsockerbruk och 5 raffinaderier som fanns i landet vid krigsslutet. Ett led i denna strävan var 1950-talets ombyggnad av råsockerbruk till strösockerbruk. Denna ombyggnad lade grunden till den strukturomvandling som ägde rum inom Sockerbolaget. De små och mindre lönsamma enheterna lades ner, och de mest bärkraftiga enheterna gjordes större och modernare. Ett annat viktigt inslag i rationaliseringen var övergången från periodiska till kontinuerliga processer vid tillverkningen. Den svenska produktionen steg från knappt 300 000 ton 1950 till 344 000 ton 1960, för att sedan sjunka till 220 000 ton 1970.

 

Skyddad hemmamarknad

1960-talet innebar internationell överproduktion och kris för sockerindustrin samt i samband härmed viss avveckling av svensk betodling. De största exportländerna var u-länder, och krisen uppfattades som ett u-landsproblem. Vid en internationell konferens i Genève 1964 diskuterades den internationella prissättningen, men förhandlingarna bröt samman. Först 1969 ingicks ett nytt avtal. Ett internationellt minimipris för socker beräknades vid mitten av 60-talet motsvara hälften av priset för svenskt socker. Global överproduktion av socker och brist på arbetskraft inom svensk industri aktualiserade frågan om den svenska sockernäringens avveckling. Resultatet av 1966 års sockerutredning blev dock fortsatt stöd. Stödet skulle göra det möjligt för Sverige att nå en självförsörjningsgrad på 65 %. Hemmamarknaden avskärmades genom införselavgifter.

 

Sysselsättning

Kontinuerliga processer var en förutsättning för 1960-talets automatisering och senare datorisering. Tidigare var industrin mycket arbetskrävande, men numera behövs en betydligt mindre arbetsstyrka, och merparten av de anställda är årsanställda. Ett resultat av rationaliseringen är att arbetstidsåtgången per ton socker är en knapp timme (1994) mot ca 40 timmar för 50 år sedan.

 

Aveglering och EU-inträde

Efter en kort period av sänkt subventionering efter 1990 års jordbrukspolitiska beslut kom inträdet i EU att leda till en ny period av subventioner. Svenska Sockerbolaget, vars vinster under 1950- och 60-talen givit upphov till investmentbolaget Cardo, hade 1986 sålts till Volvos livsmedelsdivison. Efter 1990 ingick det i halvstatliga Procordia. I samband med avregleringen av jordbruksnäringen och den efter 1991 av den borgerliga regeringen inledda privatiseringsvågen såldes företaget 1992 till den danska sockerjätten Danisco, vilken under 1999 även köpte finska sockerbolaget Cultor. Med detta var företaget helt dominerande i Norden. I Sverige har Danisco fortsatt rationaliseringen av sockernäringen. Uppmärksammad blev nedläggningen av sockerbruket i Roma 1996-97. År 1998 var produktionen av sockerbetor i Sverige 2,6 miljoner ton (1990 ca 2,8 milj. ton). Med en medelsockerhalt på 17,5 % i betorna skulle detta innebära en sockerskörd på 455 000 resp. 490 000 ton. Antalet anställda i branschen var ca 1 100 1998. Andelen av världsproduktionen var ca 0,5 %.

 

Artikeln är tagen ur Nationalencyklopedin

Dansk-flagga.png

Kontakta oss

Edenhall Mek Verkstad AB

Vallåkravägen 54

253 41  Vallåkra

inf..@edenhall.se

Tel. 042-324050

Följ oss på

Faceb.jpg